Kim Impossible

Jag är ateist, men starkt naturvetenskaptroende. Jag tror att allt har någon form av naturvetenskaplig förklaring, men jag tror inte att naturvetenskapen på långa, långa vägar är på den nivån idag att den kan förklara allt som händer omkring och inuti oss. Frågor som vad liv/energi/medvetande/existens är intresserar mig mycket. Eftersom de uppenbarligen finns, finns de. Alltså finns den någon naturvetenskap däri. Men kanske kommer människan aldrig kunna förklara det med intellektuella modeller. Vem vet...

Ju mer jag tänker på saken, desto mer ser jag likheterna mellan naturvetenskap och religion. Naturvetenskap som ju är bevisbart, och alltså sant till skillnad från religion, enligt många.  Absolut sant. Jag tycker det är en mycket lustig absolut sanning som ändras då och då... Naturvetenskapen består till stor del av modeller. Modeller som är påkomna av människan, precis som religioner. Jag tror inte modeller är fullt tillräckliga för att kunna beskriva och förklara alla aspekter av verkligheten. Att blint och fundamentalistiskt tro att allt som naturvetenskapen säger är sant, kan nästan klassas som att vara fundamentalistiskt religiös - man missar något och tror att man har Svaret med stort S. Men naturvetenskap ligger närmare verkligheten än religion, och därför har den nått mig. Bevisbart och sant är inte samma sak, så jag tycker inte att naturveteskap utesluter någonting utöver det vi kan bevisa.

(Men kom inte med argument som att "man kan inte bevisa att Gud inte finns". Sånt gör mig bara irriterad :P)

Jag är inte helt säker på att det finns en högre mening med saker och ting. Det enda jag har lärt mig om mening är att man måste skapa den.

Men viktigast av allt: Jag tror på kärlek. Kärlek är energi, närvaro är resonans. Om Gud är kärlek kan jag gå med på att Gud finns. (Utan Bibel, Jesus, kyrkan och allt sånt bara.) Kärlek är också starkt sammankopplat med mening. Det kan mycket väl vara samma sak.

Godnatt! /Kim