Kim Impossible

Det här är en bekännelse med smått pinsamma element i sig.
I gymnasiet var jag tokförälskad i en kille på ett annat program. Sådär riktigt löjligt förälskad. Jag fick världens adrenalinkick om han hälsade på mig i korridoren. (Ja, på riktigt...)
Jag hade i stort sett inte pratat med honom, däremot hade jag kompisar som kände honom lite grann. Vid något tillfälle dristade jag mig (Oh, vilket mod! XD) till att skicka ett sms (jag vill inte riktigt erkänna det, men ja, det var anonymt) och skrev att jag tyckte att han var väldigt söt. Det slutade med att jag fick berätta vem jag var i alla fall... Efter det småpratade vi ett par gånger i skolan, men jag blev så nervös när det hände så jag gick bara iväg från honom hela tiden.

Jag ångrar att jag inte bjöd ut honom på fika eller nåt. Bara för att få se vad som hade hänt. Jag fick aldrig veta.

Men det är inte bara dåligt, faktiskt. Jag kanske inte hade träffat massa folk jag känner idag, om det blivit nåt med honom. Och det är folk jag tycker väldigt mycket om. Om du umgås mycket med mig, kan du känna dig träffad :)

Puh. Said it.
Hoppas nästa inlägg inte är lika jobbigt XD
/Kim