(27) Min favoritplats
Men en favoritplats här hemma är parken som ligger på en kvarts gångavstånd. Det är en rätt lagom bensträckare att ta sig dit, och sen är det väldigt fint och lugnt. Det finns en stor damm där det bor änder, ett pilträd, några alléer, söta lyktstolpar och gamla fina hus. Det är ett lite skumt ställe - en gång i tiden huserade byggnaderna sinnessjuka och området där parken ligger var inte tillgängligt för allmänheten. Det är svårt att tänka sig nu.
Det finns en bänk vid vattnet som jag har utnämnt till min. Dit släpar jag en filt ibland och sitter/ligger och läser eller skriver. Det är finast på kvällen när himlen börjar bli röd (och pensionärerna slutar promenera förbi). Ett sånt där ställe där man kan känna sig lugn, bara.
Dessutom är det ett najs ställe att ha picnic på.
/K
(26) Mina rädslor
Framförallt är jag nog rädd för att fastna. Att råka hamna i ett spår som inte är mitt eget och inte göra det jag själv vill. Att följa den upptrampade stigen även om den leder mig ner i ett träsk, bara för att alla andra råkar ha gummistölar och klafsar på med tankarna på annat håll. Det kan få mig att göra random saker ibland, bara för att testa och bryta vanor.
Lite med grund i det ovanstående är jag ganska rädd för gamla tanter och gubbar. Mest tanter. Såna som sitter med sina spetsdukar och blommiga små kaffekoppar och säger "åh vad trevligt". Oftast diskuterar de blommor, blusar och biskvier. Jag vet nånstans att de har en viss charm, men det går inte - de är läskiga. Det knyter sig i magen på mig och paniken stegras sakta. Jag vågar inte förklara mer för mina anledningar är lätta att missförstå. Men så är det. Jag tycker om många gamla för att det är individer, tro inget annat om mig, men just detta "gulligullfenomen"... :/ (Och ändå har jag jobbat en del på äldreboenden, hehe)
Sen är jag rädd att jag ska bli galen ibland. Lite sådär som många är, har jag förstått. Fast jag har liksom accepterat att jag gränsar till galenskap ibland så det är rätt lugnt :P
Ha're!
/Kim
(25) Ett första
Jag minns det första intrycket jag fick av vår nya NO-lärare i 8:an. Han var nånstans runt 30-35 och hade jobbat med att montera mobiltelefoner, innan han sadlade om till lärare. Han hade kostym och slips, stod rak och stel i kroppen och bar portfölj. Han talade väldigt högtidligt, formellt och artikulerat. Tio minuter efter att han stigit in i klassrummet kunde man konstatera att humor inte var något han sysslade med. Han kort och bestämd i tonen och tolerarade inte minsta fnitter från klassen. Håret var tunt och bakåtkammat, och det tillsammans med de höga hårfästena fick honom att se ut som Dracula.
Han hette Per. Öknamnet blev följaktigen Perula.
Jag trodde att NO:n skulle bli ett helvete och var bitter över Perula. Lyckligtvis hade jag fel.
När Perula blivit lite mer varm i kläderna visade han sig förutom att varar oerhört kompetent och intresserad av sitt ämne, vara den skönaste karaktären jag någonsin haft till lärare. Han var en lite torr kostymnisse som kunde bjuda på sig själv, inom rimliga gränser. Ett fantastiskt citat jag aldrig kommer glömma från honom är (som eftertryckligt svar på frågan om han tränade eller inte): "Jag a-v-s-k-y-r ALLA former av fysisk aktivitet."
Och det var så awesome, bara för att det var han som sa det. För det var verkligen sant.
/Kim
