(22) Något som gör mig upprörd
En sak som verkligen kunde göra mig upprörd var ratt räkna matte. Vilket äntligen, äntligen är ett minne blott... Jag läste upp till matte D på gymnasiet eftersom det var inlagt i programmet. Jag vägrade välja mer matte efter det.
Det kan kännas så vansinnigt meningslöst att sitta och lägga tid på att räkna ut låtsasproblem (som någon halvpedagogisk tant eller gubbe hittat på för att sysselsätta barn i skolan), eller sitta och nöta ett räknesätt (21x34 56x78, 73x96 osv osv osv igen och igen och igen). Det blir värre ju mer man måste tänka, då måste man ju ANSTRÄNGA sig för att reda ut låtsasproblemen. Men det allra värsta är att man måste vara så jävla noggrann. Och gör man minsta lilla pytteslarvfel nånstans så blir det bajs och pannkaka i slutet och så måste man lägga massa tid på att läsa sina egna små algebrakrumelurer och försöka förstå vad sjutton det är man har gjort för fel med alla sina 5 paranteser i det 38 tecken långa ekvationsledet. Och så inser man att man missat en j*vla 1:a nånstans. JAG BLIR GALEN. Det tar sån j*vla tiiiiiid.
Ja, jag kunde sitta och gråta av ren frustration över att jag verkligen inte ville räkna skiten. Standard var långa haranger av svordomar, dunkande av huvudet i bordet och misshandel av collegeblocket med stiftpennan. Jag hade en stående regel hemma: Ingen matte efter klockan 21.00. Var jag inte klar klockan nio så slog jag ändå igen boken, för sent på kvällen var det kört.
Det lustiga var ett jag egentligen inte hade problem med att klara matten. Jag fick bra betyg och grejer och det är jag glad över. Jag bara tyckte att det var så vansinnigt pillrigt och ennerverande och provocerande att lägga massa tid på siffror. Siffror säger inget intressant, däremot kräver de väldigt mycket energi, engagemang och uppmärksamhet för att hanteras. Och det är jag inte riktigt villig att ge dem.
Ord är mycket bättre.
Inte siffror. Arrrrgh!
/Kim signing out
Det kan kännas så vansinnigt meningslöst att sitta och lägga tid på att räkna ut låtsasproblem (som någon halvpedagogisk tant eller gubbe hittat på för att sysselsätta barn i skolan), eller sitta och nöta ett räknesätt (21x34 56x78, 73x96 osv osv osv igen och igen och igen). Det blir värre ju mer man måste tänka, då måste man ju ANSTRÄNGA sig för att reda ut låtsasproblemen. Men det allra värsta är att man måste vara så jävla noggrann. Och gör man minsta lilla pytteslarvfel nånstans så blir det bajs och pannkaka i slutet och så måste man lägga massa tid på att läsa sina egna små algebrakrumelurer och försöka förstå vad sjutton det är man har gjort för fel med alla sina 5 paranteser i det 38 tecken långa ekvationsledet. Och så inser man att man missat en j*vla 1:a nånstans. JAG BLIR GALEN. Det tar sån j*vla tiiiiiid.
Ja, jag kunde sitta och gråta av ren frustration över att jag verkligen inte ville räkna skiten. Standard var långa haranger av svordomar, dunkande av huvudet i bordet och misshandel av collegeblocket med stiftpennan. Jag hade en stående regel hemma: Ingen matte efter klockan 21.00. Var jag inte klar klockan nio så slog jag ändå igen boken, för sent på kvällen var det kört.
Det lustiga var ett jag egentligen inte hade problem med att klara matten. Jag fick bra betyg och grejer och det är jag glad över. Jag bara tyckte att det var så vansinnigt pillrigt och ennerverande och provocerande att lägga massa tid på siffror. Siffror säger inget intressant, däremot kräver de väldigt mycket energi, engagemang och uppmärksamhet för att hanteras. Och det är jag inte riktigt villig att ge dem.
Ord är mycket bättre.
Inte siffror. Arrrrgh!
/Kim signing out
Kommentarer
Trackback
