(28) Något jag saknar
Jag saknar att kunna sitta ute på en gräsmatta och hänga, picnica, gå barfota. Att kunna vara ute, wiiiie. Och den där myskänslan med milt väder och grilldoft och vårblommor. :D
Inte så originellt.
<3
/K
(27) Min favoritplats
Men en favoritplats här hemma är parken som ligger på en kvarts gångavstånd. Det är en rätt lagom bensträckare att ta sig dit, och sen är det väldigt fint och lugnt. Det finns en stor damm där det bor änder, ett pilträd, några alléer, söta lyktstolpar och gamla fina hus. Det är ett lite skumt ställe - en gång i tiden huserade byggnaderna sinnessjuka och området där parken ligger var inte tillgängligt för allmänheten. Det är svårt att tänka sig nu.
Det finns en bänk vid vattnet som jag har utnämnt till min. Dit släpar jag en filt ibland och sitter/ligger och läser eller skriver. Det är finast på kvällen när himlen börjar bli röd (och pensionärerna slutar promenera förbi). Ett sånt där ställe där man kan känna sig lugn, bara.
Dessutom är det ett najs ställe att ha picnic på.
/K
(26) Mina rädslor
Framförallt är jag nog rädd för att fastna. Att råka hamna i ett spår som inte är mitt eget och inte göra det jag själv vill. Att följa den upptrampade stigen även om den leder mig ner i ett träsk, bara för att alla andra råkar ha gummistölar och klafsar på med tankarna på annat håll. Det kan få mig att göra random saker ibland, bara för att testa och bryta vanor.
Lite med grund i det ovanstående är jag ganska rädd för gamla tanter och gubbar. Mest tanter. Såna som sitter med sina spetsdukar och blommiga små kaffekoppar och säger "åh vad trevligt". Oftast diskuterar de blommor, blusar och biskvier. Jag vet nånstans att de har en viss charm, men det går inte - de är läskiga. Det knyter sig i magen på mig och paniken stegras sakta. Jag vågar inte förklara mer för mina anledningar är lätta att missförstå. Men så är det. Jag tycker om många gamla för att det är individer, tro inget annat om mig, men just detta "gulligullfenomen"... :/ (Och ändå har jag jobbat en del på äldreboenden, hehe)
Sen är jag rädd att jag ska bli galen ibland. Lite sådär som många är, har jag förstått. Fast jag har liksom accepterat att jag gränsar till galenskap ibland så det är rätt lugnt :P
Ha're!
/Kim
(25) Ett första
Jag minns det första intrycket jag fick av vår nya NO-lärare i 8:an. Han var nånstans runt 30-35 och hade jobbat med att montera mobiltelefoner, innan han sadlade om till lärare. Han hade kostym och slips, stod rak och stel i kroppen och bar portfölj. Han talade väldigt högtidligt, formellt och artikulerat. Tio minuter efter att han stigit in i klassrummet kunde man konstatera att humor inte var något han sysslade med. Han kort och bestämd i tonen och tolerarade inte minsta fnitter från klassen. Håret var tunt och bakåtkammat, och det tillsammans med de höga hårfästena fick honom att se ut som Dracula.
Han hette Per. Öknamnet blev följaktigen Perula.
Jag trodde att NO:n skulle bli ett helvete och var bitter över Perula. Lyckligtvis hade jag fel.
När Perula blivit lite mer varm i kläderna visade han sig förutom att varar oerhört kompetent och intresserad av sitt ämne, vara den skönaste karaktären jag någonsin haft till lärare. Han var en lite torr kostymnisse som kunde bjuda på sig själv, inom rimliga gränser. Ett fantastiskt citat jag aldrig kommer glömma från honom är (som eftertryckligt svar på frågan om han tränade eller inte): "Jag a-v-s-k-y-r ALLA former av fysisk aktivitet."
Och det var så awesome, bara för att det var han som sa det. För det var verkligen sant.
/Kim
(24) Nåt som får mig att gråta
Min kära Ewe och jag brukar spela gitarr. Ewe hade en period när hon fastnade för en massa countrysånger. En av de här sångerna som hon spelar för mig ibland får mig att vilja gråta ut inälvorna. Men det känns inte riktigt värdigt att göra det när Ewe sitter och spelar på aukustisk gitarr och sjunger så fint så att... Så att... Det gör ont i magen och bröstkorgen och halsen (på den som lyssnar ;P). Så jag biter alltid igen de där tårarna och går nästan sönder lite inombords.
Jag kanske är fånig. Men jag önskar att det gick att förmedla musik med text för då skulle jag skicka er en minnesbild av det här.
Här är texten i alla fall. Blir inte riktigt samma sak utan sång till, men den är fin ändå. (Mobba mig inte efter det här).
Travelling soldier
Two days past eighteen
He was waiting for the bus in his army green
Sat down in a booth in a cafe there
Gave his order to a girl with a bow in her hair
He's a little shy so she gives him a smile
And he said would you mind sittin' down for a while
And talking to me,
I'm feeling a little low
She said I'm off in an hour and I know where we can go
So they went down and they sat on the pier
He said I bet you got a boyfriend but I don't care
I got no one to send a letter to
Would you mind if I sent one back here to you
I cried
Never gonna hold the hand of another guy
Too young for him they told her
Waitin' for the love of a travelin' soldier
Our love will never end
Waitin' for the soldier to come back again
Never more to be alone when the letter said
A soldier's coming home
So the letters came from an army camp
In California then Vietnam
And he told her of his heart
It might be love and all of the things he was so scared of
He said when it's getting kinda rough over here
I think of that day sittin' down at the pier
And I close my eyes and see your pretty smile
Don't worry but I won't be able to write for awhile
I cried
Never gonna hold the hand of another guy
Too young for him they told her
Waitin' for the love of a travelin' soldier
Our love will never end
Waitin' for the soldier to come back again
Never more to be alone when the letter said
A soldier's coming home
One Friday night at a football game
The Lord's Prayer said and the Anthem sang
A man said folks would you bow your heads
For a list of local Vietnam dead
Crying all alone under the stands
Was a piccolo player in the marching band
And one name read but nobody really cared
But a pretty little girl with a bow in her hair
Chorus: I cried
Never gonna hold the hand of another guy
Too young for him they told her
Waitin' for the love of a travelin' soldier
Our love will never end
Waitin' for the soldier to come back again
Never more to be alone when the letter said
A soldier's coming home
/Kim
(23) Något som får det att kännas bättre
Jag har en mirakelmedicin som lindrar det mesta. Den går ut på att sätta den ena foten framför en andra.
Jag började att promenera av ren rastlösthet för... 2-3 år sedan. Innan dess hatade jag verkligen att gå. Särskilt långa sträckor. Hur som helst, det började med att jag verkligen, verkligen gick långt. Jag valde ut en riktning och så gick jag så långt jag pallade. Ibland gick jag vilse. En gång fick pappa komma och hämta mig med bil.
Det var så skönt att känna att jag med bara fötterna kunde ta mig vart jag ville, att jag kunde ta mig långt, långt, långt. Jag började få ett helt andra referensramar för avstånd mellan saker.
Nu älskar jag att gå långt. När nåt inte känns bra, så promenerar jag. I regel tar det max en halvtimme innan hela livet börjar se allmänt ljusare ut. Ibland promenerar jag bara för att det är så skönt. Det blir alltid bättre på något sätt om man går.
Jopp. Try it, you might like it ^^
/Kim
(22) Något som gör mig upprörd
Det kan kännas så vansinnigt meningslöst att sitta och lägga tid på att räkna ut låtsasproblem (som någon halvpedagogisk tant eller gubbe hittat på för att sysselsätta barn i skolan), eller sitta och nöta ett räknesätt (21x34 56x78, 73x96 osv osv osv igen och igen och igen). Det blir värre ju mer man måste tänka, då måste man ju ANSTRÄNGA sig för att reda ut låtsasproblemen. Men det allra värsta är att man måste vara så jävla noggrann. Och gör man minsta lilla pytteslarvfel nånstans så blir det bajs och pannkaka i slutet och så måste man lägga massa tid på att läsa sina egna små algebrakrumelurer och försöka förstå vad sjutton det är man har gjort för fel med alla sina 5 paranteser i det 38 tecken långa ekvationsledet. Och så inser man att man missat en j*vla 1:a nånstans. JAG BLIR GALEN. Det tar sån j*vla tiiiiiid.
Ja, jag kunde sitta och gråta av ren frustration över att jag verkligen inte ville räkna skiten. Standard var långa haranger av svordomar, dunkande av huvudet i bordet och misshandel av collegeblocket med stiftpennan. Jag hade en stående regel hemma: Ingen matte efter klockan 21.00. Var jag inte klar klockan nio så slog jag ändå igen boken, för sent på kvällen var det kört.
Det lustiga var ett jag egentligen inte hade problem med att klara matten. Jag fick bra betyg och grejer och det är jag glad över. Jag bara tyckte att det var så vansinnigt pillrigt och ennerverande och provocerande att lägga massa tid på siffror. Siffror säger inget intressant, däremot kräver de väldigt mycket energi, engagemang och uppmärksamhet för att hanteras. Och det är jag inte riktigt villig att ge dem.
Ord är mycket bättre.
Inte siffror. Arrrrgh!
/Kim signing out
(21) Ett annat ögonblick
Det är ett litet hugg av besvikelse mot min romantiska drömmarsjäl. Men de är blå, dina ögon. Blå och vackra och obegripliga.
Nära men ändå inte.
(20) Den här månaden
Jag har kommit igång med retorikplugget och det är riktigt roligt faktiskt. Jag skriver och håller ett tal i veckan ^^ Kursen är full med trevligt folk, det är så mycket bättre än att plugga på distans.
Det har varit rätt full fart faktiskt! Träffat mycket folk och umgåtts å grejer. Och börjat på yoga. Och jobbat mina första pass som läxhjälp och gitarrlärare. Ska ju samla ihop resekassan.
Ja, funderat mycket på vad jag ska göra härnäst. I höst alltså. Jag var helt inriktad på att åka till Kina och jobba som engelskalärare ett halvår, men sen blev jag osäker och började fundera på alternativ till det. Så vi får se. Resekassa blir det i alla fall så nåt kan jag ju hitta på :)
Taggat inför lajv har en del tid gått åt till också. "Att fånga ett hjärta" är inplanerat, och funderar på Ödesväv samt lite små Granlandslajv också. Våren vekar lovande!
Ha det gött /Kim
(19) Något jag ångrar
I gymnasiet var jag tokförälskad i en kille på ett annat program. Sådär riktigt löjligt förälskad. Jag fick världens adrenalinkick om han hälsade på mig i korridoren. (Ja, på riktigt...)
Jag hade i stort sett inte pratat med honom, däremot hade jag kompisar som kände honom lite grann. Vid något tillfälle dristade jag mig (Oh, vilket mod! XD) till att skicka ett sms (jag vill inte riktigt erkänna det, men ja, det var anonymt) och skrev att jag tyckte att han var väldigt söt. Det slutade med att jag fick berätta vem jag var i alla fall... Efter det småpratade vi ett par gånger i skolan, men jag blev så nervös när det hände så jag gick bara iväg från honom hela tiden.
Jag ångrar att jag inte bjöd ut honom på fika eller nåt. Bara för att få se vad som hade hänt. Jag fick aldrig veta.
Men det är inte bara dåligt, faktiskt. Jag kanske inte hade träffat massa folk jag känner idag, om det blivit nåt med honom. Och det är folk jag tycker väldigt mycket om. Om du umgås mycket med mig, kan du känna dig träffad :)
Puh. Said it.
Hoppas nästa inlägg inte är lika jobbigt XD
/Kim
(18) Födelsedagsminnen
De flesta av mina vänner har förstått det här med att jag har ett lite speciellt förhållande till kaniner. Ett par små fina exempel på det är att Paul och Ewe gav mig ett fantastisk PC-spel i 18-årspresent som jag faktiskt spelade och tyckte om. Det heter "Jag älskar kaniner" och är för åldrarna 3+. Året innan fick jag som nybliven 17-åring en liten mekanisk kanin som går, piper och sätter på saker av mina klasskompisar i gymnasiet. Den bor kvar i mitt rum :D Folk är ju bara för awesome.
När jag var liten så hade jag alltid teman på födelsedagskalasen. Ett återkommande var "tågaparty", det vill säga att man klär ut sig till antika greker med hjälp av lakan. Sen sitter man på golvet när man äter mat. Fantastiskt mysigt faktiskt. Vi brukade gör plockmat med korv, köttbullar, gurka, paprika spetsade på tandpetare och sånt. Så dukade vi på låga bord och satt på kuddar runt dem och kalasade. Det borde man nästan blåsa liv i igen, faktiskt... Ska helt klart fundera på det.
En gång glömde jag fira min födelsedag. Det måste ha varit när jag fyllde 18. Hur som helst, jag tänkte alltid att jag skulle ta igen det lite senare när jag hade tid. Men det skulle dröja länge, ända till september istället för i maj som är min födelsemånad. Hur som helst, det jag gjorde då var att ställa mig en lördag och knåpa ihop en tapasbuffé. Det var 6-8 rätter har jag för mig. Sesammarinerad kyckling, rotfruktskaka, olivknyten, spenatpiroger... Massa sånt kul var det. Så tog jag hem klasskompisarna och pojkvännen för att äta upp det. Nu i efterhand kan jag bara konstatera att jag måste varit galen på den tiden.
Jag gillar födelsedagar. Att man levt ett jordvarv runt solen är en bra ursäkt att äta god mat, träffa folk och fira ^^
/Kim
(17) Mitt favoritminne
Men ett favoritminne då.
Det var en tråkig lunchrast i gymnasiet. Jag och några kompisar var ute och spatserade och hittade en lekplats med en sån där stor klätterställning, med klätterväggar och rep och nät och massa sånt. Vi började leka kull i den. Först var det rätt läskigt att klättra runt uppe på alla ställen som det egentligen inte var meningen att vi skulle vara på, det vill säga på taken och bjälkarna och sidorna. Men efter en stund blev jag så full med adrenalin när vi jagade varandra, så jag glömde bort att det var läskigt och började springa fram och kasta mig runt i klätterställningen som en apa. Och insåg att jag var mycket smidigare än jag trodde. Det gick bara fortare och fortfare och vi roade oss med det tills vi inte orkade längre. Faaaan vad kul dt var! XD
Nån som vill leka kull i klätterställning i vår?
/Kim
(16) Min första kyss
Ja den ja.
Jag var lite skeptisk mot det där med kyssande på den tiden, men nyfiken. Det enda jag kunde konstatera var att "jahapp, det var blött". Och förstod inte riktigt var som var så spexigt med kyssar.
Roligare än så var det inte :P
/Kim
(15) Mina drömmar
Jag vill flytta hemifrån, och bo nånstans där man får bestämma allt själv och så kan man ta hem folk så att det är massa trevliga människor där hela tiden.
Jag är frustrerad över en hel del saker i samhället (no shit sherlock), mest över det svenska skolsystemet som till stor del bygger på att lära sig modeller, rätt och fel och sitta stilla och läsa. Ju äldre man blir desto tråkigare blir skolan, av nån anledning. (Sen gör den ett litet hopp och blir ofta roligare på eftergymnasial nivå verkar det som, är det så att man helt plötsligt inser att eleverna faktiskt ska ANVÄNDA det de lär sig? XD) *småcynisk* Hur som helst så har jag en dröm om att hitta ett sätt att bygga en skola som faktiskt blir så intressant, rolig och användbar som den skulle kunna vara. Kommer kräva en del reasearch. Rektor, me maybe?
Jag skulle vilja bo hos massa olika hästgurus i hela världen och lära mig rida och olika sorters hästhantering, för att hitta en ridstil som faktiskt är harmonisk på riktigt. Och sen sprida en mjukare och mer naturlig hästhållning i Sverige, kanske fler länder. Och rida mycket spanska hästar <3
Jag vill fjällvandra eller paddla eller nåt, bara ut på friluftsgrejer helt enkelt, hajka lite. Med trevligt sällskap. Jag skulle vilja ha som rutin att göra det en eller ett par gånger om året, ungefär. Lite äventyrsavbrott i vardagen liksom ^^
Jag vill också göra en längre resa till häst, ta sig en lång sträcka i något coolt landskap. Lite ute efter känslan i exempelvis fantasyböcker när huvudpersonerna är ute på en lång resa. Mmm ^^ Och så vill jag göra samma sak fast med hundspann.
Hm... Sen vore det najs att tågluffa i Europa och Asien. Jag vill träffa buddhister. Kanske bo i ett buddhisttempel ett tag.
Och så vill jag sätta upp minst en teaterpjäs till i mitt liv. En bra. Kanske en musikal? ^^
Och skriva minst en roman. Har ju en på G, den ska väl bli färdig en vacker dag.
Sen vill jag ha hund i framtiden och börja träna/tävla agility. Det verkar så himla roligt.
Och så skulle det vara trevligt att ha familj med barn nån gån i en avlägsen framtid. Om 10-15 år kanske.
Nu får det räcka XD
Ha're! /Kim
(14) Vad jag hade på mig idag
Ne. Har redan haft det här temat. Vill inte.
